Jag har genom kommunens och landstingets samarbete fått en praktikplats.
Vi som kommer till kommunens rehab är inte "vanliga" arbetslösa. Alla kommer via psykiatrin och det är landstinget som skickar en remiss dit. Det kallas "Södertäljemodellen".
Många företag vill gärna ha en praktikant som tar i och jobbar i samma tempo som en anställd, utan att det kostar pengar förstås. Företagen tänker inte på att det måste finnas en handledare på arbetsplatsen, uppföljning, struktur, vettiga arbetsuppgifter, få slussas in med arbetskamrater, bli uppmuntrad och känna sig delaktig.
Rehabenheten är noga med att inte berätta för mycket, om ens problem, diagnos och bakgrund och det är underbart att få börja om och ha alla möjligheter öppna. För mig blev det så att det stjälpte mig istället ?
Om arbetsplatsen hade vetat om mina svårigheter hade dom hjälpt till ? Inte tagit emot ?
Jag har gått omkring som ett spöke på min arbetsplats
Jag blev tilldelad ett ansvarsområde som jag inte hade några problem med att klara av och det kändes meningsfullt. Sen då ?
Ingen har frågat mig om någonting.
Jag har varit där över en månad och ingen har frågat något. Det skulle kunna vara allt ifrån arbetsrelaterat t ex hur går det ? behöver du hjälp? har du några frågor ? vill du att vi ska visa dig ? vill du ha arbetskläder ? Men det kan också vara mer personligt t ex hur mår du ? var bor du ? vad gjorde du i helgen ?
Vem ska ta ansvar ?
Arbetsplatsen har väl skyldigheter också ?
Det gör inte att man mår bättre, rehabiliteras för att komma ut på arbetsmarknaden, hoppas på att få vara kvar och att få en egen lön = vara självförsörjande.
Ärligt talat så känns det faktiskt helt värdelöst !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar